Search
  • Anna PT

Vad hände?

Lördag morgon och vilken morgon! Mitten av Oktober, ca 20 grader och sol. Med dimma och dis som en slöja över den uppländska slättens fält och lador, inemellan färgsprakande lövträd. Så, så vackert! Så värt att kliva upp för att fånga.



Vissa dagar kan man helt enkelt inte gissa sig till. Tanken var en höstlig distansrunda på ca tre timmar. Jag rullade hemifrån vid 8.15 med sikte på att möta Chris vid Linnés Hammarby kl 8.30. Vi har delat så mycket ovärderligt tillsammans, hon och jag, så det är alltid speciellt att träna tillsammans. Vi rullade genom magiska landskap och småpratade om ditten och datten. Konstaterade att vi hade kortbyxor fast det är Oktober. Allt kändes så härligt. Framåt Länna kom vi på att det verkligen var dags för fika. Typ kaffe och banan.





Färgerna var helt magiska när vi rullade från Lännaholm mot Almunge. Den där järnvägen, de gula lövträden, den spegelblanka sjön - allt det där fick mig att tänka på Harry Potter och Hogwarts. Den där järnvägen... Lennakatten.... Som är en liten järnväg nedsänkt i asfalten med en spalt på vardera sidan Det brukar gå bra. Men lite fukt på vägen ändrade alla odds.


Det gick rysligt fort. Jag hann inte göra nåt. Hjulen slant och ev fastnade. Vet inte riktigt. Jag föll ner på höger sida och axeln tog den största impacten. Sen kom huvudet. Jag hann inte minska smällen eller ta emot mig. Jag bara konstaterade att det var "en jävla hård smäll." Efter det var det som att kastas in i en torktumlare. Jag minns inte vad som hände, men jag hamnade i diket. Skulle ställa mig upp men Chris, som kom efter och sett allt, såg att jag var snurrig och sade att jag skulle lägga mig ner.


Jag kände direkt att axeln inte var bra. Den spände och svullnade upp och något klickade för varje inandning. "Faaaaaaan" hann jag tänka. Och säga några gånger. Strax kom vänliga människor gående. Nån var läkare, nån var ortoped och nån annan sjuksyrra. Vad är oddsen va? Jag fick filtar. Ambulans ringdes. Och sen - vänta, vänta. Det man är ängslig för är ju så klart skallskada samt skada på halsryggen och ev på ryggmärg. Att bryta ett nyckelben är under omständigheterna inte så farligt.


Min fina vän vän Chis gjorde att superjobb som handhållare, samordnare och krishanterare. Strax kom ambulansen och undersökning på plats började. Jag packads in i ambulansen och ungefär då kom Niki. Vi hann hälsa och sen tog han hand om min cykel samt Chris.


Jag är tyvärr jättedålig på att minnas namn även i vanliga fall, så jag minns absolut inte vad ambulanskillen hette. Men naturligtvis var han en ängel. Snäll, trygg och rar. Jag kände mig, konstigt nog, rätt trygg genom hela upplevelsen. Vi kom fram till akuten och jag kördes in. Fick träffa världens roligaste sköterska, Richardo. Fick komplett traumaundersökning och strikta order om att inte röra huvudet eller nacken ens det minsta lila.


När man inte ätit något på hela dagen, cyklat två timmar, smällt i huvudet, varit lite borta, legat i ett dike och skakat av köld/chock och sen känt tilltagande huvudvärk, så kan jag säga att man gärna hade 1. fått röra på huvudet 2. fått dricka något 3.fått duscha sig varm. Med fyrdubbla filtar kom värmen äntligen åter. Sen var det dag för röntgen, en CT-scan av av skalle, halsrygg och bröstkorg. Sen var det bara att vänta....


Men det blev ingen lång väntan alls - redan på väg ner från röntgen fick jag reda på att jag fick vrida på huvudet. Inga skador på skalle och halsrygg alltså. SKÖNT. Med detta fick jag även lite smärtstillande och lite vatten. Himmel. Man blir tacksam för lite ibland. Mr kirurg kom in och bekräftade att nyckelbenet var av på mitten och att det skulle bli skjuts till ortopedavdelningen på en gång.



Tja, sen låg jag där ett tag. Fick träffa en jätteduktig läkare som kanske hette Elin. Hann lyssna på patientsamtal runtomkring. En dam som hade ont i höften. En kille som brutit bägge handlederna. Hann tänka att ”det var då jäklar vad många sanslöst unga människor som är läkare här.” Kom på att det också är jag som blivit lite äldre. Hehe.


Plötslit var det dags att gå hem. Jag som trodde operation var oundvikligt. Blev så glad. Hem och vila och avvakta. Åter på röntgen och bedömning om en vecka. Om allt ser bra ut, slipper jag operation. Att det är ett litet helvete att vara sjukskriven som egenföretagare som bär ett stort, eget patientansvar och dessutom inkomstansvar för att allt ska gå runt, det är ett helt annat problem.



Man hör och ser så mycket dåligt om vården och därför är det viktigt att hålla fram allt det som är bra. Min upplevelse av vården är odelat fantastisk. Vilka hjältar och snälla, duktiga, proffsiga och fina människor jag mötte. Allt funkade. Jag är så tacksam och nöjd skattebetalare och medborgare.

0 views
  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White Pinterest Icon
  • White Twitter Icon
  • White YouTube Icon

© 2018 by Anna Persdotter. All rights reserved.