© 2018 by Anna Persdotter. All rights reserved. 

  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White Pinterest Icon
  • White Twitter Icon
  • White YouTube Icon
Search
  • Anna PT

Fulldistans under midnattssol

Har du varit med om att universum leder dig dit du ska? Att när något är viktigt och du väljer att lyssna på magkänslan, så faller den ena pusselbiten efter den andra på plats, nästan som av magi. Nästan som om det fanns en högre mening med det som sker.


Jag vet verkligen inte hur det började, men det ena ledde till det andra och så småningom hängde allt ihop. En bild här, en blogg där, ett bilköp, en resa och en längtan norrut; till ljuset om sommaren som aldrig tar slut. 


Det kändes ett tag helt omöjligt. Tävlingen skulle gå av stapeln 16 Juli, alltså mitt i sommaren och mitt i vår semester. Vi brukar oftast åka rätt långt söderöver om sommaren. HUR skulle jag kunna be familjen att följa med mig 110 mil NORRUT? Nej - det kändes varken rimligt eller möjligt. 


Notera att själva uppgiften i sig, att genomföra en fulldistans triathlon, aldrig kändes omöjligt. Jag kände mig redo. Inte tvärsäker. Men nästan. 


Sista helgen i Juni gick jag det sista steget i den första delen av utbildningen till professionell coach vid Gothia akademi i Göteborg. Under en sån utbildning övar man hela tiden på varandra, vilket är väldigt lyxigt; att få coachning från morgon till kväll. Där, i en process som handlar om framtiden, målsättning och planering, föll allt på plats. Jag skulle genomföra Laponia Triathlon, i Gällivare Lappland, som en "prova-på-ironman" inför den stora IRONMAN i September. Jag skulle se till att det blev en riktigt fin upplevelse för familjen. Också. Och det skulle vara viktigt! 


Med stor respekt för det som dyker upp under ett coachande samtal; svar som kommer inifrån ens innersta, var resten rätt enkelt. Familjen sade inte bara ja, utan blev glada över äventyret. Vi bokade boende, packade bilen och började åka. 


​​



 



Vi började åka, för det tar ett tag. Men så var det också en magisk resa vi fick. Vårt land är fantastiskt, vackert och avlångt. Efter en övernattning i Umeå, lite panikshopping av strumpor, extra tröja och annat bra, samt efter ett oändligt antal stopp längs vägen eftersom det var så mycket vackert att titta på överallt, kom vi fram till Gällivare och Dundret. Familjen packade in sig i stugan medan jag gick på den obligatoriska race-breifingen. 


Det bjöds på en väldigt god middag till en hisnande utsikt över Gällivare; staden, VAssara träsk och gruvan; Aitik. Efter det samlades vi ca 35 personer galna nog att tänka att det här var en bra ide´. Vi hejade lite grand på varandra; vi tävlande. Det pirrade i magen lite grand. Det varnades för ren. Och björn. Utöver det skulle det inte vara några problem. 


Starten skulle gå 00.00 när fredag blev till lördag. Det innebar att jag ägnade hela min fredag till att ligga i sängen och låtsas sova. Det gick .... sådär. Samt försöka äta. Det gick också sådär. Jag var så himla nervös att det nästan tippade över i panik då och då. Från vår stuga uppe på Dundret kunde jag se hela simsträckan nere i Vassara träsk och det såg oändligt långt, mörkt och läskigt ut. Och kallt. 


När man ska göra sin första fulldistanstriathlon, tänker man en hel del. Man tänker att man ju klarar var och en av de ingående momenten. För sig. Men man hisnar vid tanken på att göra de alla i ett sträck dock. Man undrar hur det ska gå att springa en hel mara (!) efter allt det där simmandet och cyklandet. 


När klockan var 22 hade jag i ärlighetens namn varit så nervös så länge, att jag faktiskt bara ville sätta igång! När starten väl gått, släpper ju känslan av nervositet och man får fokusera på annat. Att klara av allt tex. 



Jag gjorde en sista check av alla packade växlingspåsar, min utrustning, mina gels och bars, och tog sedan cyklen och rullade ner från Dundret, mot starten vid stranden, när kvällen övergick i natt. 


​​



 

När vi väl kommit ner till starten vid stranden, vände allt. Nervositeten släppte helt och övergick i upprymdhet. Musiken pumpade, folk hade (faktiskt) samlats för att titta på. Stämningen på stranden var magisk och jag kände direkt att jag VILL. Jag vill faktiskt göra det här. Jag MÅSTE inte. Men jag VILL. Den tanken skulle bära mig hela vägen in i mål. 

Set-up på stranden vid Vassara träsk. Koll av cyklar, packning, kläder, flaskor mm. 

Innan start värmde jag upp ordentligt på stranden med yoga, några armhävningar lite jogg. Benen kändes oerhört bra. OVANLIGT bra. Vi ställdes upp vid starten och inväntade midnatt. Kvällen var helt stilla, ljum, ljus och varm. Vattnet låg kavlugnt framför oss och färgades rosa av midnattssolens sken. 


Så gick äntligen starten och vi gick rätt lugnt ut i vattnet och tog de första simtagen ut mot den första bojen, långt, långt borta. 

Bevakningen kring simmomentet var extremt bra ordnad. Överallt fanns följebåtar, kajaker och kanoter. Det kändes tryggt hela vägen, något jag uppskattar väldigt mycket. 











Jag hade berättat för mina barn att jag var här för att för första gången nånsin försöka klara av en fulldistans och att jag var helt ok med att komma sop-sist. Så att de inte skulle ledsna och besvikna, för min skull. 

 Jag hade tänkt mig 100 crawltag och sedan 10 brösttag, hela sträckan igenom. För att orka länge och absolut inte bli trött eller sliten. Det visade sig vara en bra plan de första hundra metrarna. Sen behövde jag inte mer pauser och därmed inte heller några brösttag. Simningen kändes riktigt, riktigt bra. Så totalt lugnt och fint. Och vackert. Ett tag kändes det lustigt och läskigt nog som om jag höll på att somna?!  Jag började känna mig riktigt lycklig över att bara få vara med och uppleva en sån magisk sak. 

Döm om min och barnens förvåning när jag kliver upp först av alla efter det första varvet. Jag hade ju tänkt mig vara sist! Men det kändes som sagt väldigt bra och det inte fanns ingen orsak att simma långsammare. 








Efter ett varv hade vi en passage; en sk autrailian exit, upp på land för att sedan ta ett varv till. 

Plötsligt var de två fruktade varven klara, för mig på tiden 1.03. Det slog mig för andra gången denna dag, att det inte är nån ide att oro sig i förväg. Det gick ju hur bra som helst. 

Hahahaha - med en ostmacka i handen, efter en rätt generös växling, fnissar jag mig ut mot cyklingen. 




Vindjackan i bakfickan skulle visa sig vara absolut nödvändig i den kalla, rosafärgade natten. 

Att få cykla med den här utsikten, klockan ett på natten, helt själv till synes, mot klippor i rosa sken, det passar mig som hand i handske. Underbart! Underbart! Galet nöjd och förvånad med tiden på simningen, började jag meter för meter min resa mot Ritsem. 

Detta var en av de få skyltar jag såg på den 18 mil långa sträckan rakt in i landet; rakt ut i vildmarken. 









18 mil är inte så förtvivlat långt, när naturen runt om är enastående. Det fanns så mycket fint att titta på att varje mil var en ren njutning. Tänk att vi bor i ett så storslaget land. Tänk att jag fick cykla där, mitt i natten, under midnattssolen, i mitt livs första fulldistans. 


Av okänd anledning ville min cykeldator inte fungera. Så här i efterhand kan jag tycka att det var riktigt bra. Jag körde på känsla; det jag gör som allra bäst. Mitt mål var att orka hela vägen igenom, och för att göra det ville jag behålla en känsla av "evighetstempo" igenom hela loppet. Däremot fanns inga skyltar som talade om för mig hur långt vi kört. Så när jag kom fram till växlingen vid T2, var det en riktig glad överraskning, ungefär en timme tidigare än jag trott. Cyklingen hade då gått på dryga sex timmar, och jag var i stort sett oberörd. Men väldigt glad. Det här var ju jättekul! 


För den händelse att det skulle bli långtråkigt under natten, hade jag förberett saker att tänka på. Hahahaha, det kan ju låta knäppt, men jag hade med mig tre grejer att tänka på och fundera över, som jag brukar gilla och blir glad av. Det är märkligt, för i efterhand så frågar man sig om man ens tänkte en enda tanke. Om jag gjorde det så minns jag inte vad den var. Jag var helt närvarande i upplevelsen av naturen, stunden och känslan. Allt det storslagna. - "Jag måste inte. Men jag vill."

Cyklingen bjöd först på fyra mil på en större, bra väg med stora, böljande backar. Sedan en lite mindre väg som var måttligt kuperad. De sista fyra milen var på en rätt dålig väg med hål och skador i samt rätt tvära kast mellan brant uppför och tvärt nedför. Det var en speciell känsla att inse att det var denna bana vi skulle springa våra dryga fyra mil från Ritsem tillbaka till Stora sjöfallet. Jag minns att jag tänkte - "Det HÄR går ju inte....". 


​​




 

Framme vid T-2, lämnade jag min cykel, drog av cykelbrallorna, bytte strumpor och skor, åt en ostmacka som jag preppat i min växlingspåse och drack lite iso. Benen var hur pigga som helst - mycket oväntat och nästan ofattbart. I mitt huvud lekte jag med tanken på att ha nästan 8 timmar på mig att avverka mitt maraton. Det borde ju gå. Jag hade ju ett mål bara - att klara av innan cutoff vid 16 timmar. Därför var det med pirr i magen som jag insåg; började känna på känslan av att nå mitt mål. 


Jag älskar inte publik när jag tävlar. Inte så att jag tycker illa om det heller, direkt. Men att tävla är rätt personligt för mig; det är för mig jag gör det. När folk står och hejar, känner jag mig skyldig att vara hejig tillbaka; ge energi tillbaka, och det är inte alltid jag orkar det. Egentligen. Och inbland har jag bara fullt upp med min egen, inre upplevelse, och vill liksom inte bli störd i den. Därför var denna tävling helt ljuvlig. Ett enstaka, Norrlänskt "HÄJA" varannan timme, kan man ju stå ut med. 


Min familj var dock ett jättestöd för mig. Jag hade varken förväntat mig eller bett om att de skulle följa min resa, men det gjorde de. Hela natten igenom. Med en stor madrass i nya bilen (med takfönster) och ett triangiakök med sig, åkte de med mig hela vägen till Ritsem, och sedan tillbaka till Stora Sjöfalllet. På vägen hade de ritat och skrivit saker som för alltid kommer finnas kvar, som skrivet i mitt hjärta. 




​​

En av de finaste stoppen jag gjorde, var tidigt på morgonen, nere i en glänta, där Niki plötsligt satt i den rosa morgonsolen och kokade kaffe vid vägkanten. - "vill du ha kaffe och kanelbulle", frågade han. OM jag ville. Så himla fint. 



 Efter två moment avklarade, var det dags för den sista etappen - maraton. Och inte vilken som helst, utan en riktigt kuperad en. 42 kilometer från Ritsem till Stora Sjöfallet. 


 Det var nästan löjligt hur bra det kändes. Benen ville springa långt snabbare än mina planerade 6 minuter per kilometer. Jag fick försöka bromsa ner farten ideligen. Inte helt säker på att det vara det rätta att göra. Men i alla fall. 


Fem kilometer, tio, femton.... Det gick så snabbt och lätt. Fem kilometer kändes som en. Det var en ren glädje att springa och utsikten var en njutning. Vätskekontrollerna låg på ca fem kilometers avstånd. Oerfaren som jag var, hade jag inte med mig egen vätska eller gels. Det skulle visa sig vara rätt dumt. 



Efter 2,5 mil kom väggen. Hårt. Jag kände mig illamående och benen ville inte längre springa. Försökte äta och dricka, men kände mig proppfull. Träffade på Niki. Försökte förklara för honom att jag kommer att gå resten av sträckan. Att jag skulle vara nöjd ändå. "Spring" sade han.  Försökte förklara att han inte riktigt förstår - det går inte att springa. "Spring ändå" sade han. Tyckte att han hade dålig inlevelseförmåga, för det gick ju faktiskt inte att springa. "Men försök springa ändå" sade han. Tjatigare människa få man leta efter. Så jag sprang. 



När man är helt slut och varje meter känns omöjlig, får man börja springa med huvudet. Man får använda alla knep man har samlat på sig under livet, för att hålla själen glad och kroppen löpande. Tänka bra tankar. Inte bra utan riktigt bra tankar. Såna som får det att kännas bra i hela kroppen. Man får fortsätta, en kilometer i taget, vad som än händer. 


När väggen kom var det 17 kilometer kvar. Det är ungefär lika långt som runt sjön hemma; den sträcka vi avverkat varje Söndag under ett år. Det klarar jag av. Det går. Det ska gå. "Jag måste inte. Jag VILL."


Det började regna. Men det var ändå slående vackert runtom mig. Jag började räkna - det funkar jämt. Hur många steg är det på en kilometer? Hur många steg är det i så fall kvar? När har jag gjort en tredjedel av alla steg som är kvar? 


När klockan visade 42 kilometer var jag mer än reda att gå i mål. Jag såg en funktionär men inget mål? Frågade efter målet. "en eller två kilometer kvar, ropade funktionären". Whaaaat? Jaja, ingen ide att fundera över det nu. Keep running. Plötsligt såg jag några människor. Min familj. De stod där; barnen, och liksom studsade som studsbollar. Nu. Nu är det dags. Dags att gå i mål och nå mitt mål. 


Barnen joggade med mig de sista metrarna in i mål. De var glada och stolta, kunde jag se på dem allihopa. Och jag var också det. Fy tusan vilken makalöst skön och bra känsla att få gå i mål. Jag klarade det. Och på vilken oväntad tid; 12.23 Tiden överträffade alla min förväntningar. Dels för att vara första gången. Dels på en så kuperad bana. Splittiderna var sim 1.03, cykel 6.25 och löp 4.40. Växlingstid sammanlagt ca 15 minuter. Meganöjd med allt, inklusive upplägget.  







 De brukar kalla mig för Diesel-Anna. Nu vet jag varför. 



Efteråt var jag euforisk. När man stannat kommer smärtan och tröttheten ikapp en. Det gör rätt ont att röra sig. Ett antal tånaglar satt inte längre fast. Jag SKULLE ha ätit fast jag inte ville. Jag kraschade stenhårt på vägen hem. Jag återuppstod efter några timmar i dvala. Precis - för trött för att sova, för tömd för att äta. Märkligt ofunktionella kan jag tycka. 


Sen då? Ja, sen känner man sig som bäst i världen. Som sin egen bästa, bästa kompis, som gjorde allt det där. Som ställde upp på mig. Som om jag aldrig mer behöver bevisa något, nånsin. Helt klart värt precis allt. 


Vad lärde jag mig? Jo att det är helt onödigt att oro sig i förväg för sånt man inte vet. Av alla de problem och orosmoln jag såg innan, var inget verkligt. Jo ett; kraschen efteråt. Den var på RIKTIGT. Men resten gick som en dans. 


Vad mer? Jo, om man verkligen vill uppnå något, så får man faktiskt jobba för det. Ingen sade att det skulle vara enkelt, och det var det inte. Det var delvis as-tråigt, för jobbigt, obekvämt och jätteläskigt. Det jag tror att det just resan till målet; vägen dit, som är det största. Allt jag lärde mig när jag fortsatte framöver; över, förbi och genom alla hinder och motstånd. 


Jag är helt övertygad om att min ironman är metaforsik. Det jag lärde mig under vägen, kommer vara applicerbart på resten av mitt liv. Ni vet - allt det andra som är så mycket mer komplicerat, invecklat och känslosamt än att simma, cykla och springa. 

4 views